onsdag 31 oktober 2012

TOBAKSSTOPP MED MÅLBILDER

"Positiva tankar gör att allt kommer att bli bra" brukar jag säga. Och nu får jag verkligen tänka positivt för att det här ska gå bra! Efter nio månader med trasig axel fick jag äntligen komma på remiss till ortopedmottagningen där ortopedläkaren genast satte upp mig på väntelistan till operation - med ett endaste motkrav; att jag slutade röka. I gengäld mer eller mindre lovade hon mig att operationen ska kunna återställa rörligheten i axeln så att jag blir i princip helt återställd och återigen ska kunna göra det jag älskar mest - köra hundspann. Företaget, Tantkalles Draghundar med turistkörningar, har jag tvingats lägga ner, men att åtminstone få fritidsköra för mitt eget höga nöjes skull känns som en dröm just nu.

Regeln på Norrlands universitetssjukhus är att patienterna måste vara rökfria minst två månader före och två månader efter operationen, annars blir det ingen operation helt enkelt. Så egentligen hade jag inget val, men allt att vinna på att försöka sluta röka - för gott den här gången! Med mig hem fick jag ett blått papper som jag fick skicka in till Tobakspreventiva mottagningen om jag ville ha hjälp att sluta röka och ett grönt papper med ett telefonnummer jag skulle ringa när jag varit rökfri minst en vecka. Tidigare har jag slutat röka många gånger men alltid börjat om igen. Mest eftersom jag faktiskt inte har några besvär av rökningen, varken rökhosta, andfåddhet eller annat. Däremot har jag gått upp i vikt rätt kraftigt varje gång jag har slutat, vilket har bidragit till att det varit lätt att börja om igen. Uppriktigt sagt tjurade jag som en trotsig femåring den första veckan. Det blev rena motvalsen när jag blev tillsagd att jag måste sluta för att få det jag ville ha, då rökte jag mer än normalt istället. Urdumt, men dessvärre sant. Men förr eller senare måste jag ju sluta och att tjura var inte ens roligt, så en dag tog jag mig samman, fyllde resolut i och postade den blå lappen. Och bara några dagar senare blev jag uppringd av "rökavvänjningstanten" och hade en första besöktid inbokad.  Kunde ju inte skämmas vid det första besöket, så tre dagar före besöksdatumet satte jag mig ute på trappan med mitt morgonkaffe och rökte mina sista tre cigaretter. Jag minns fortfarande känslan och smaken och jag saknar det otroligt mycket. Efter det har jag inte klarat av att dricka morgonkaffe ute på bron mer, det är inte alls samma sak utan cigaretter.  Nåväl, som tröst i eländet är det ju faktiskt nu den årstiden då man helst inte går ut alls för att röka, mest bara regn och rusk vilket givetvis underlättar.
 
Min frågeställning till besöket var hur man gör för att sluta röka utan att gå upp i vikt. Det kunde hon dessvärre inte svara på, så hela första besöket var en enda lång frustration. När hon sa "Men har du redan slutat röka? Så DUKTIG du har varit!" kände jag mig återigen som den trotsiga femåringen. Det visade sig att jag inte alls skulle ha slutat innan jag kom dit, det skulle jag ha gjort successivt med hennes stöd. Och nu kunde jag inte vara med i hennes sluta röka-grupp heller, dumma jag. Hon skulle i alla fall boka in en tid hos en läkare för att jag skulle få diskutera vidare kring mina frågeställningar, vilket blidkade mig en aning. Eftersom jag tidigare har slutat så många gånger tyckte hon att jag skulle sluta snusa också den här gången. Dels för att sluta på ett annat sätt än tidigare och dels för att ett totalt tobaksstopp kan göra det svårare att börja om igen. Det lät ju förnuftigt, tänkte jag och slutade snusa. Döm om min totala förvåning när jag kom till läkarbesöket och fick veta att sluta snusa skulle jag inte alls ha gjort före läkarbesöket. Jag skulle ha inväntat instruktioner och extra stöd i form av receptbelagda piller som skulle hjälpa mig att få bort suget. Suck! Jag slutade röka och jag slutade snusa och ändå hade jag gjort helt och hållet fel!? Nåja... Efter en veckas rökstopp ringde jag och satte upp mig på den aktiva väntelistan för operation och fick veta att den verkliga väntetiden beräknades till fyra-fem månader. Det är dubbelt så långt som de två månader jag hade trott att det handlade om. Summerade och insåg att det helt plötsligt handlade om ett tobaksstopp på i runda slängar totalt sju månader. Visserligen med operation som delmål, men i realiteten ännu längre innan jag skulle få se några märkbara effekter och läkning av min axel.
 

 
Det här skulle bli tungt, väldigt tungt. Och det skulle bli grymt svårt att upprätthålla motivationen även om målbilden  KÖRA HUNDSPANN lyste intensivt och klart där någon gång i framtiden. Men Mål ska som bekant vara realistiska, mätbara, önskvärda och ge en positiv förändring. Att inte få röka, snusa eller köra hundspann och dessutom bli än mer överviktig under obestämd tid gav inte mig den rätta motivationen. Det krävdes något mer. Någon form av belöning, något att verkligen se fram emot. Lön för mödan, så att säga. Min envise make, som vägrat följa med utomlands tidigare, blev otippat min hjälpare i nöden. Helt plötsligt gick han med på att vi, tillsammans med två andra kompispar, skulle boka en utlandsresa! Sagt och gjort, vi bokade och betalade handpenningen. Två veckor i slutet av maj och början av juni nästa år. Jag kunde knappt tro att det var sant! Öppnade ett sparkonto direkt och dit ska varje krona gå som jag inte spenderar på cigaretter och snus. Det blev en mycket glad överraskning när jag satte mig ner och räknade ihop hur mycket pengar jag skulle hinna spara, tusentals kronor! Hur min man ska spara sina pengar överlåter jag med varm hand till honom att besluta. Han både röker och snusar och har inte någon som helst avsikt att sluta med varken det ena eller det andra. Nu kan jag månad för månad se hur mina sparpengar växer fram till avresan, det känns skönt. Men alla vägar mot mål har fallgropar, så även denna väg mot mitt totala tobaksstopp för gott. En inbjudan till en fest bland idel rökare och snusare blev en rejäl utmaning. Först hade jag tänkt tacka nej, men det hade ju varit värdelöst dåligt av mig. Bestämde istället att det skulle bli det första svåra testet av min karaktär, så jag tackade ja. Drack vin gjorde jag på festen och led när de andra gick ut och rökte gjorde jag också. Det var inte lätt, men stolt och glad konstaterade jag dagen efter att jag faktiskt hade lyckats. Och jag fick beröm av min rökavvänjningstant. Jag har också beslutat mig för att inte ställa mig på vågen förrän det har gått minst en månad. Att sluta röka OCH snusa samtidigt tar för närvarande all min energi. Det finns ingen energi kvar till att även göra en stor förändring av kostvanor, införa någon ny diet och kämpa med vikten samtidigt. Jag tänker att när det ha gått ungefär en månad så måste ju den värsta abstinensen och det värsta suget ha gått över. Då, och inte förrän jag känner så, ska jag göra en insats för vikten och kroppen i övrigt. När har jag egentligen nått mitt mål? Nästa vintersäsong, när jag står bakom hundsläden och mina älskade draghundar som drar sin tobaksfria matte ut i den vackert vintervita - då kör vi över mållinjen.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar