fredag 11 september 2015

En busspendlares betraktelse


















Vi står och huttrar på bussplatsen i den kyliga morgonluften. Långtradarna och morgontrafiken på E4:an bullrar förbi och gör det svårt att höra vad vi pratar om, vi som alltid väntar tillsammans och har lärt oss att passa på att säga några ord i intervaller mellan bilarna, tills bussen kommer.

På morgnarna sover skolungdomarna och männen på länstrafikens buss in till staden. Chauffören har oftast radion avstängd under de tidiga morgonturerna, det är bara kvinnorna som bryter tystnaden. Med höga genomträngande stämmor avhandlar de allt från resor och recept till skvaller och shopping. Jag brukar fascineras över hur de har hunnit harkla upp stämbanden så att de kan skratta högt och klingande klart den tiden på morgonen men tydligen inte hittat sina mer viskande samtalsnivåer.

Efter jobbet stiger vi på bussen igen. Nu är det full fart på skolungarna! Och det är inte bara deras egna målbrottsstämmor som brölar utan oljudet förstärks av telefoner, spel och musik. Även busschauffören har satt på radion, det skvalar från alla håll. Så här en fredagseftermiddag dryftas och smids planer för helgen så nu vet jag hur mycket ungdomarna från brukssamhället och byarna runt omkring tänker dricka. 

Männen utnyttjar tiden till viktiga jobbsamtal som de inte har hunnit med under dagen, deras telefoner går varma och alla de pratar med måste av ljudnivån att döma vara hörselskadade. De pratar med sina kompisar och planerar kvällens träningspass och helgens jakt. Plats tar de också, helst dubbla säten utan någon som helst hänsyn till medpassageraren på sätet bredvid som blir inklämd och hoptryckt. De brer ut sina kvällstidningar och skjuter ut armbågarna åt sidorna som om de ägde alla säten på hela bussen själva.

Kvinnorna intar sina platser med möda, de har passat på att handla och är fullastade med kassar som knappt ryms på bussen, fortsätter samtalen från morgonen samtidigt som de ringer till familjen och kollar att middagen är på gång eller att barnen har kommit ihåg att de ska på träning och måste göra läxorna först.

Vid sjukhuset kliver pensionärerna och alla de andra på som besökt vårdapparaten under dagen. Mest är det dock pensionärerna som använder bussresan till att ringa och berätta varenda detalj från läkarbesöket och allt vad doktorn har sagt till alla de känner och därmed blir alla på bussen också informerade via deras höga samtalsvolym. Mer information än de flesta av oss vill ha, läskiga detaljer från kroppens inre som jag inte vill ska fastna på näthinnan och skapa äckliga bilder som sen förföljer mig. Trötta ledsna bebisar i stora barnvagnar ska också få plats på bussen och i ljudkakafonin där alla, precis alla, lever om samtidigt.

Stoppar in mina formgjutna hörselskydd från Bellman & Symfon för att försöka skydda mig så gott det går. Det har hänt att telefonpratande personer på stolen intill har sett förnärmade och kränkta ut av min instoppningsmanöver. Det har till och med hänt att de har blängt, fnyst och bytt plats. Tack!

Och där sitter jag inklämd på min vanliga plats och försöker stänga ute alla ljud och alla förkylningsbaciller som virvlar runt i den instängda bussen. Varför stannar inte sjuka människor hemma tills de är friska??? Försöker skapa en mental sköld som skydd från allehanda elakartad smitta som sprids via alla snörvlande, hostande och nysande medresenärer med rinnande näsor, feberblanka ögon och slemfyllda luftvägar.

Och jag saknar min busskompis. Vi som alltid har suttit bredvid varandra varje morgon och kväll, halvslumrat tillsammans eller småpratat om ditt och datt. Väckt varandra när vi kommit fram till vår hållplats, önskar varandra en skön kväll eller trevlig helg. Nu är hans plats tom där bredvid mig. Han är sjuk, riktigt sjuk. De har opererat bort en stor cysta från hans hals och han kan inte prata eller jobba. Jag saknar honom. Det är inte alls samma sak att åka buss utan min kompis. Jag tänker ofta på honom och undrar hur han mår. Längtar tills vi ska pendla tillsammans igen och hoppas att det blir snart.

Äntligen ser jag hastighetskameran, lillåbron och bondens ladugård. Åkerlandskapet öppnar sig mellan skogsdungarna. Bussen kör upp för backen, jag trycker på stoppknappen och hoppar av vid pendlarparkeringen där bilen väntar på mig. Ännu en pendlardag i mitt liv är avverkad och nu får jag avnjuta min efterlängtade ljudvila hela helgen. Plockar ut öronpropparna och allt jag hör är sus. Välsignad vare tystnaden!

5 kommentarer:

  1. Underbart skrivet!
    Kan känna igen mig i mycket av det du skriver. Just nu cyklar jag till jobbet men när hösten blir än kallare så blir det buss resor igen och då får man sina med resenärers liv "på köpet". Förstår att det blir skönt för dig att vila öronen. Njut av ledigheten :)

    SvaraRadera
  2. En bra beskrivning av en busspendlares vardag!
    Men nu är det helg, så ut med propparna och njut av skogens och naturens ''egen tystnad"!
    Ha ett par lugna och fina dagar nu!! :-))

    SvaraRadera
  3. Vilket inferno. Varför denna högljuddhet, kan inte låta bli att undra och försöka fatta. Lite ödmjukhet och respekt för andra personer och den egna vore fint att erfara. Ha en lugn o skön helg!

    SvaraRadera
  4. Vilket inferno. Varför denna högljuddhet, kan inte låta bli att undra och försöka fatta. Lite ödmjukhet och respekt för andra personer och den egna vore fint att erfara. Ha en lugn o skön helg!

    SvaraRadera
  5. Vilket inferno. Varför denna högljuddhet, kan inte låta bli att undra och försöka fatta. Lite ödmjukhet och respekt för andra personer och den egna vore fint att erfara. Ha en lugn o skön helg!

    SvaraRadera